Idag är det den 8 Maj 2017.

Om 1 månad och 1 dag ringer klockan vid soluppgång och jag ska äntligen få ta på mig en vitkläning, min mössa och åka iväg för champangefrukost  för att fira in det sista med min klass innan vi offecielt blir vuxna och riktigt berusade.

Jag ska alltså ta studenten.

Men eftersom jag lyckades komma till världen med denna fina gåva att ingenting ska gå den enkla vägen och man ska kämpa för allt som om de vore liv och död, bokstavligt talat. så kommer jag inte alla vara färdig med skolan som mina klass kamrater. För som ni kanske inte missat så blev jag transplanterad 2014 och missade därav i princip hela 1a året på gymnasiet.. Men dom sen envisa jävel jag är ( egentligen dum i huvudet ibland) så jobbade jag upp det 2a året när jag fick komma tillbaka. Jag lästa alltså 2 år utav gymnasiet på 1 och blev klar med nästan allt utav det inför 3e och sista året! Jag va så satans stolt ska ni veta.

Men så kom ju sommaren 2016 och avstötningarna var ett faktum och saboterade min plan om att kunna gå ut 3e året utan at behöva återvända och va den där annorlunda sjuka tjejen jag alltid varit.

Hösten kom och mina lungor hade fortfarande inte blivit bättre, jag missa viktiga skoltimmar ifrån starten i september och när december kom hade jag lämnat in 1 uppgit, 1 uppgift ..

Det va också här mitt liva rasade samman ännu en gång och jag brött ihop innan jullovet, mitt sista jullov.

 

De va bara några dagar innan julaftom och jag skulle på ett läkarbesök i Lund för att bland annat diskutera dom sista resultaten ifrån årskontrollen och allmänt om mitt mående.

Att få höra orden ännu en gång "om värdena inte vänder och du skulle bli sämre så är ju en re-transplantation ända lösningen" stängde alla mina framtids drömmar om student, flytta hemifrån och kunna jobba.

Ringde min pojkvän och grät i telefonen ända vägen hem ifrån  Lund.

 

Månaderna gick och min 19 årsdag kom. 27 mars, ännu en födelsedag och jag har klarat av ännu ett år utan att dö.

lite så deppigt och djupt kändes de, att inte vara så peppad på att fylla år är väl en del utav åldrandet ?

Men att när man fyller 19 slås ner av en stänk utav dödsångest är väl inte riktigt de normala.

 

Nu är det Maj månad och jag har  lämnat in 3 uppgifter sedan starten i september, yey.

 

Redan vid min start på gymnsiet informerade vi om att jag eventuellt skulle försvinna några månander pga att jag väntade på nya lungor och då bestämde vi att det inte är omöjligt med att gå ett 4e  år. jag tar sudenten med min klass men att jag fortfarande går på skolan och läser upp min ämnen.

och där när jag klarade av 1an och 2an i ett svep va jag naiv nog att tro jag skulle kunna slippa de extra året, för jag var ju i fas nu.

 

Men nu är det bestämt hösten 2017 återvänder jag till skolan och fortsätter som vanligt medans mina klass kamrater går ut i arbets livet eller studerar vidare.

OCH DET ÄR DE SOM GÖR MIG SÅ LEDSEN.

Inte att behöva läsa upp ämnen, utan att va annorlunda, ensam och sjuk.

För jag har aldrig trivts så bra med min  klass som jag gjort under dessa 3 åren. och jag blir på riktigt ledsen att jag missat så mycket utav dena tiden med dom.

Har haft så underbara lärare som varit så förstående ända från starten. stöttat, peppat och torkat en och annan tår på mig när jag velat för mycket.

Kunde inte valt en bättre skola.

 

 

 

Den 9e Juni ska jag vara den gladaste i hela Helsingborg.

Man tar bara studenten en gång och att jag trots allt får chansen att göra de med alla 60 andra kockar och servitriser på Rönnowska gör mig sååå glad.