/ Allmänt /

Mina super lungor är inte lika super längre.

Skrev ju att jag blev bättre med tiden efter min influensa period, vilket jag blev också.
Men egetligen inte uatv jag återämtade mig bara , men blev aldrig lika bra som jag var innaninfluensa perioden !
 
Så sedan i Julas har jag inte mått 100, dom har sagt att allti har sin tid och efter en sådan pers tar det tid, de ju även jag räkna ut..
Men när man kommer in i mars månad, 3 månader efteråt så började jag undra.
för lite bättre borde det åtminstonde blivit ?!?..
Den sista tiden i skolan var hemsk, kände sån press och hade absolut 0 ork till allt plugga elelr ens ta mig till skolan, men tog mig ditt ändå även fast jag fatta knappt hälften för jag var så trött.
Väl hemma somnade jag driekt och kunde inte sova ordentligt på natten..
Påpekade detta men att kunna ta på sin trötthet är så oerhört svårt, liksom finnsså många faktorer som kan spela roll!!
 
Väl innan skolan slutade kom jag til insekten att jag skulle ta mitt sista sommarlov till att vila upp mig och hitta på roliga saker och klara av mitt körkort,  vill inget hellre än att jobba men fick intala mig själv att tagga ner lite..
Men som vanligt blir inget som man tänkt sig och allt blev skit.
 
Istället har mina lungvärden rasat drastiskt under sommarlovet och jag har nu gått ner från 2,50 till 1,58 i lungvärden, ni med cf vet att de är en ganska  kraftig försämring ..
 
I Juli blev det en akut bronkoskopi där man upptäkte en minimall avstötning, en avstöttning som i 9-10 fall inte ens behandlas utan kroppen tar hand om den själv, jag brött ihop när dom berättade att dom ville starta kortison behandling samma dag . För jag hade bokat både risk 1an och risk 2an till körkoret dagen efter, och med kortison ökning blir blodsockret kaos, och då ska man verkeligen inte sitta bakom en ratt. Men som tur var gick det att lösa så jag kunde börja dagen efter när jag gjort mina körkorts grejer!
 
Ingeting hjälpte , blir alltid jätte pigg utav ökad kortison och hungrig ska vi inte prata om, men denna gången var dt tvärt om, jag sov 20 timmar utav dygnet och åt knappt..
 
För någon vecka sedan var det en uppföljings bronkoskopi inbokad och  i måndags fick vi svar på att övstöttningen var kvar. Så nu är det ännu en kortison dos och mtt körkort blir ännu en gång lidande , fick boka om min uppköring som var planerad nästa vecka. typiskt.
 
Om inte denna behandlingen hjälpet ska dom testa andra behandingar, men just nu känns det väldigt hopplöst, och dt är inte lätt att hålla tålamodet uppe när man bara blir sämmre trots behandlingar.
 
Men så kommer vi till den roligaste biverkningen utav hela den här kaosen, psyket.
Jag kan få såna otroliga dödattacker där jag bara bryter ihop, ingenting hjälper men än att gråtta ut.
För kvittar hur mycket någon säger att det kommer lösa sig, eller " du kommer klara detta och leva länge till" för det känns inte så.
Folk är på mig om att jag kanske borde trappa ner på skola, strunta i dom där extra jobben och bara ta de lugnt , men vet ni vad ?
Jag dör hällre av att ha tröttat ut mig och fått göra det som betyder något för mig än att lyssnat på alla andra och suttut rätt upp och ner vilket gör mig själv sämre utav bara de.
 
För jag är nästan säker på att om ja tagit ett jobb i sommar hade jag haft annat att tnka på och då hade jag inte blivit lika dålig som jag är, för psyket ställer till det mer än vad man kan tro.
 
För det finns absolut ingen garanti att dessa lungor håller sig hur länge som helst, någon liten bakterie ch de kan bli intensiven igen, då vill jag inteligga där och ångra att jag inte gick kvar i skolan eller kämpade med mitt körkort.
Det är så jag funkar..
 
För hur sjukt låter det inte att en 18 åring längar till dagen med kortet i sin hand för att själv kunna köra ner en måndag mogron till lund för att lämna dom regelbundna blodproverna ? Är det ens ett mål man borde ha som 18 år ? Nej.
 
Har ven gått ner 5 kg under sommaren, och de är det värsta som finns. har kämpat med vikten hela livet och eftre transplantationen blev llt mycket bättre, när man då går ner 5 kg och samtidigt har sämra lungor så kopplar man genast det till gammla minnen, minnen man inte vill återuppleva .
 
Så mitt sista sommarlov har alltsås spederats hemma på soffan och transplantations temat i lund, sikket " denna sommaren ska jag leva lajf" .
 
Men det har ju även hänt roliga saker också, Rihanna, veronica maggio och en helg i stockholm på de med min bästavän, mys dagar med bästa i hässleholm, 3 dagar på lalandia med bror  och danmrk med familjen!
Men alla dessa saker har tagit livet av mig, varit död i dagar efter, och det är precis som sommaren 2014 när jag stod på väntelistan, den gör mig ledsen rädd och otroligt trött på livet.
 
Håll nu tummarna att denna kortison kuren  tar koll på avstöttningen så det kan börja gå framåt igen, så jag kan börja se fram emot min första utlands semester med min syster, bror och hans familj .
 
 
 
Nu har jag summerat ända sedan i julas, vilket gör det lättare för mig att skriva i fortsättningen.
 
 
 
 
 
/ Allmänt /

Del 3 - Ännu en begravning för en utav oss ..

Nu har det gått ett tag sedan jag kom hem från sjukhuset, fortfarande otroligt svag men jag går i skolan dom timmar jag orkar och syrgasbehovet avtar för varje dag.
Eftersom jag är så envis som jag är, så behövde jag inte syrgasen i skolan, men när jag kom hem och under nattetid, men även det avtog med tiden!
Vilket självklart var en lättnad, för då är de ju på bättringsvägen.
Men allt jag tänkte på då var att jag ville kunna följa med på skidresan som kyrkan håller i under sporlovet !
Eftersom jag, min syster och min bästa vän redan anmält oss så ville jag inte behöva ställa in den också :(
Men trots att jag hade noll kondition eller ork så fick jag klartecken ifrån läkarna att få åka med till vemdalen, gissa om jag var glad!
 
Det var också där någonstans, innan sportlovet som en utav mina vänner med cf blev sjuk, till en början inget allvarlig men sen eskalerade det.
Hon blev riktigt sjuk och tillsist hamnade hon i respirator..
 
Och jag som då knappt 2 månader tidigare kämpat för livet för att inte hamnat där kunde inte riktigt hantera hur sjuk hon blev. Det blev liksom att jag stängde av men innerst inne visste jag hur illa det var.
 
NU hade äntligen sportlovet kommit och jag skulle få åka skidor igen efter 4 år !! som jag längtat, skojar inte.
Veckan var hur bra som helst, förutom att mina ben inte orkade mer än 3 åk och sen villa innan jag kunde ge mig på det igen, andningen funkade konstigt nog rikgtigt bra och allting flött på !
Vemdalen är precis som sälen, flera olika fjäll eller vad man kallar det och vi åkte på alla 3 fjällen varsin dag.
Under onsdagen åkte vi på ett utav fjällen med mindre valmöjligheter och man var liksom tungen att ta sig upp med sittliften för att kunna åka vidare, men för att sedan komma ner til varmestugan igen fick man välja mellan röd, svart eller blå backe. Jag och min bästavän fick för oss att ge oss ut på egen hand, man skulle egentligen vara minst 3 men eftersom jag hade fått sätta mig och villa så var det bara vi två i varmestugan ett bra tag .. haha väl uppe och ha åkt lite på fjället ville vi ner igen, men innan dess träffar vi en utav ledarna som frågar vart vi har den 3e varav vi svarar att dom ker andra backar som vi inte klarar av .. Hahaha jo men då var vi lyckligt ovetandes om att vi 10 minuter senare skulle sitta fast i den brantaste svarta backen :)
Vi skulle ju ta den blåa backen ner men åker i fel riktning och kommer ner i en svart backe varav min kompis tappar sin enna skida rätt ner i ett stup, där sitter vi ensamma hjälplösa och vill inte ringa efter hjälp efter som vi tidigare förklarat att vi klarar oss ;)
Efter många samtal kommer min granne och hjälper oss ner, och jag skojar inte nu, jag gick ner för denna backen som säkerligen hade en lutning på 75-80 grader...  väl nere slog mitt hjärta så hårt för trodde seriöst jag skulle dö .
 
Kan ju säga att vi åkte knappt nånting mer den dagen, men jag träffade valle medans jag villa och alla andra åkte sista åken ;)
 
Dagen efter var vi tillbaka på stället vi kte första dagen då alla valde den som sista åkstället!
Dom hade någon slags kexchoklad jackt som gick ut på en tipsrunda med skidorna, och för att komma till en utav frågorna så var man tvungen att ta sitt liften upp och åka den längsta gröna backen ner, vilket inte var några stora problem, men för det första blåste de riktigt mycket längts upp och var svinkallt, sen så var en bit utav en sväng ner från fjället även rätt issigt så jag sa att jag inte vill åka upp där igen för jag skulle inte klara av det, efter mycket tjatande blev de inget och vi satte oss i varmestugan för att äta!
När vi ättit upp ringer mamma, vi pratar en stund och sen berättar hon något som jag ändå varit berädd på men inte riktigt velat inse skulle hända, min vän med cf hade gått bort..
Jag blev helt stel och arg, gick in på toan för att kissa men började gråtta, liksom finns honinte längre ?!
Väl färdig på toan kommer jag ut och en utav dom i vår kyrkgrupp kommer springandes helt röd i huvudet och vi bara var har hänt liksom ?! "tobbe har bruttit benet i den gröna backen , uppe i svängen !!" siken kaos det blev, ambulansen kom och ledarna var helt uppe i varm likaså vi!
Han brött alltså benet i samma backe som jag 40 minuter innan vägrat åka upp i, är de ett tecken eller ?
 
 
När jag kom hem från lägret fick jag reda på begravnings datumet och valde att åka dit.
Kan säga som så här, jag har svårt att förstå hur det kan göra så ont när någon man knappt känner inte längre finns på denna jord ?
Vi träffades nån gång när vi var små men ingen av oss kom ihåg det, sen när jag va runt 12 fick vi kontakten via facebook och det var så otroligt skönt, att dela tankar, känslor och erfarenheter med någon i sin egen ålder, för hon var 1 år äldre än mig . Hon blev lungtranspanterad i samma ålder som jag och framför allt förre mig så när det var min tid fanns hon där !
Så vi kände inte varandra men samtidgt gjorde vi det så väll !!
Kommer så väll ihåg dagen hon fick samtalet om nya lungor, jag satt i soffan och skackade så glad och rädd jag  var, kändes så overkligt och ändå var de inte jag som fick samtalet ?
 
Tror att ni förstår min koppling nu i dessa 3 inläggen?
Först ta sig igenom första året som transplanterad både psykiskt och fysiskt
sen gå igenom den persen så tätt inpå och veta att de kunde slutat illa och inte mindre än 3 månader senare gå på en begravning ?!
 
Allt har blivit så mycket på en och samma gång, jag har inte hunit smälta allting eller ta det till mig.
För även om det tar emot för mig att säga och för visssa att höra så kunde det varit min begravning .
Och den tanken får mig att gråta varje gång, och de är ingen tanke man bara kan kasta bort och ltsas som ingenting.
 
Min största rädsla här i livet är att jag inte ska orka längre, att min familj ska behöva sitta där i en kyrka och ta förväll utav mig och behöva ge mitt dödsbeskedd till övriga .. och allt som hänt den senaste tiden påminer mig varje gång om att det kan bli möjligt nån dag, och den rädslan ska ingen 18 åring behöva leva med.
För et är en sak att vara förkyld eller liknanade och säga " åh jag kommer dö"  som många normalt friska gör, men det är en annan att  efter man varit riktigt sjuk behöva ta till sisg att " jag kunde faktiskt döttdär och då.." .
 
Så att gå på denna begravning, se och höra hennes familj hur förstörda dom var, det får mig at än idag bi så otroligt ledsen, kännde och känner fortfarande så för dom !
Så om du/ni läser detta ska ni veta att jag tänker på er och henne otroligt ofta!
Detta var dock inte min första "CF" begravning utan min bästavän när jag var runt 6 gick bort i CF i 19 års åldern, och trots att jag var 6 år så tog de otroligt hårt.  
 
Sen tycker jag förövrigt livet är så jävla orättvist, så många utav oss fjärilar som lämnat jordelivet nu på senaste tiden, äckliga jävla sjukdom !!!!!!!
 
 
Känner att det kommer bli aldeles för rörigt om jag fortsätter skirva nu för det finns mer, för att just nu mår jag verkligen inte bra och jag vet inte var eller hur detta kommer sluta. Om det är komplikationer från influensan som är igång , om det är permanänt eller om det går att lösa, varkan jag eller läkarna vet och det bygger en rädsla inom mig som just nu är ohanterbar.
Men det kommer ännu ett inlägg om detta , lovar.
 
Men tills dess, snälla ta han om dom ni bryr er om och ta tag i saker innan  det är försent, för man vet aldrig när det tar slut.
 
/ Allmänt /

Bästa början men med sämsta slutet , 2015

Då va de dax att sätta sig ner och skriva ihop del 2 på min sammanfattning utav tiden där ingenting gick som jag ville ..
 
Som jag skrev senast så hade jag precis hunnit fylla 1 år med dom nya lungorna och det var ju allt annat än kul, om ni missat så kan ni skrålla ner och läsa det inlägget först om ni vill.
Och som jag förstått så blir dom flesta kroniskt sjuka vaccinerade mot influensan vart år, de har iallafall jag blivit rund oktober varje år sen jag va väldigt liten !
Men som ny transplanterad så får man inte vaccineras mot något det första året mest pga att det inte ger någon effekt med tanke på att ens imunförsvar är som sämst under den första tiden.
 
Så nu när jag passerat 1 års gränsen tog vi upp det på årskontrollen med min läkare och frågade om jag skulle ta influnsa vacinet eller helt enkelt vänta med det ännu ett år ?
Vi bestämde att vi skull ta det med barn, då jag endast tillhörde transplantationsenheten som vuxen, de var fortfarande barn som hade hand om rästen, typ..
Sagt och gjort pratade mamma med dom på barn och vi bestämde att det skulle tas vi nästa besök, skönt!
 
Kommer dit och blir chokad över att jag ska få en nässprej, brukar ju vara i spruta man från vaccinet ? Men de va ju smidigt så på 2 röda var det taget och jag kunde åka hem efteråt .
Som med alla medikament så finns de ju biverkningar, och jag blir alltid sjuk utav influensan i ca 2 dagar efteråt, inget vanligt och jag va berädd på de !
till helgen samma vecka jag hade fått vaccinet så var det fredriksdals årliga julmarknad och eftersom jag fortfarande jobba extra på cafet efter mitt sommarjobb så innebar det 3 långa arbetsdagar, absolut inget jag klaga över för jag älskade det, fy vad jag trivdes på de jobbet!
Söndagen kom och et var min sista arbets dag, skulle egentligen inte jobba då min vän fyllde 18 men jag hoppade in halva dagen iallafall och åkte sen direkt efter för att fira min vän !
Väl hemma hos min vän sa min kropp ifrån, febern slog till och jag blev helt utslagen, FAN HAR JAG JOBBAT MIG SJUK ?!?!
 
Måndagen vaknar en sleten ida upp, hemma från skolan och mådde allmänt skit. Här börjar den dära resan på min sista månad i 2015 som jag helst hade sluppit .
Vi hörde av oss till transplantations teamet i Lund och förklarade att jag inte kunde komma ner och lämna prover den dagen då jag var för sjuk för det, vi bestämde att jag skulle åka till vårdcentralen och lämna prover samt träffa läkare som skulle kolla på mig.
Sagt och gjort åkte jag dit , det togs ina vanliga blodrover samt lite smått och gått som i näsa och hals.
dagarna gick och jag blev inte bättre, onsdagen åkte jag till skolan för jag ville inte missa mer än jag redan gjort..
Kan ju säga att jag åkte hem lika fort och väl hemma fick vi svar från vårdcentralen att jag fått influens B, den milda influensan.
Kul, här vaccinerar man sig och ändå åker man på skiten, jaja lätt hänt !
På torsdagen hade Min syster lucia i skolan, jag följde med och kollade, likaså på kvällen var det dax igen på scout, så fint med lucia blir så känslosam när man hör fin sång i mörker med ljus !
Men på fredagen hade dett gått nästan 2 veckor sedan jag fick mitt vaccin och sedan dess hade jag mått dåligt, jag hade knappt ätit på en hel vecka och jag var verkligen jätte ledsen när jag vaknade upp den dagen, för det kändes precis som innan jag fått nya lungor och jag blev helt knäkt.
Vi bestämde med läkarna att jag skulle åka in fredag kväll och starta en intravenöskur och bli kvar under natten för att se så jag intereagera på medicinen och sedan åka hem morgonen efteråt med en 10 dagars intravenös kur, allt var planerat och klart, men sen gick allt åt helvete .
 
 
Vi blev inlagda på akuten för att starta intravenösa kuren, jag gick in och dushade på kvällen innan dom skulle sätta nålen. duschar med vidöppen dör då jag sagt till mamma att det inte alls känns bra, som om jag ska trilla ihop? och jag lovar er, kändes som jag hade sprungit ett maraton under tiden jag duschade, fick knappt luft ..
På kvällen kommer in sköterska in och ska ge mig medicin samt ta kontroller, vaknar oftast till nä dom gör det och så även denna gången!
Men att ha 85 % syresättning med nya lungor är inte normalt, jag sa att det måste vara fel på mätaren men så var de inte, jag hade 85%..
Lätt uppgiven fick jag syrgas grimma och redan där vista något inom mig att det va riktigt fel ..
natten gick och jag sov inte mycket, morgonen kom och jag var ner på 82% ?!
Va är de här, dagen gick och det blev värre så fick en syrgas mask istället för att kunna höja mängden syrgas under den natten sov jag knappt någonting , läkaren Emma som jobbade den natten hade jag 1 månad tidigare pressenterat på en läkar konferans jag fick äran att vara konfransier på.. Hon fick jobba kan jag lova er, till sist kom barn iva (intensiven) med en slags BiPap, andningsaparat som hjälper dig med anningen..
Rund 5 på morgonen kommer Emma in och berättar att dom måste göra något , men att dom inte kan göra mycket mer där utan måste flytta mig till intensivvårdsavdelningen, där blev det mörkt för mig. Jag och mamma kollade på varandra och vi viste väl båda vad som va på väg att hända men följde båda bara ed i stömmen, inte så att de fanns mycket vi kunde göra åt saken mer än försöka vara lugna och bara göra de vi behövde!
En läkare från barn IV kommer in och berättar för mig att dom kommer förflytta mig till Vuxen IV och koppla mig till en andnings maskin där, men att det fanns risk att dette heller inte skulle ge någon effekt och då var sista steget respiratorn. Jag vet inte hur andra transplanterade upplevde sin första tid i det nya livet på intensiven , men min tid va något jag helst inte skulle vilja minnas och att då få höra att man ska dit igen och eventuellt hamna i respirator är det absolut sista man vill höra.
 
Det tog tid för dom att få ihop allt och hur dom skulle förflytta mig, förfan bara kör dit mig var min tanke .. men nu i effterhand förstår jag att det inte var något att bara göra. dom va 7 pers för att köra lilla mig till först röntgen och sen in på intensiven. På vägen till röntgen la syrgastuben av och jag har aldrig sett en läkare bli så rädd, då förstod jag inte varför men i efterhand så vet jag att jag var nära slutet och verkligen rejält ute på hal is..
 
Väl inne på intesiven blev jag instängd på ett enkelrum med massa maskiner och allt möjligt + 2 persoer som skulle  bevaka mig 24/7, mamma åkte hem att hämta saker och prata med familjen medans jag skulle villa, hade ju i princip inte sovit på 46 timmar sedan jag kom till sjukhuset..
Men vad jag inte hade tänkt på sedan innan var ju alla måste man har på intensiven, alla nåla som ska sättas, prover som sa tas och katetern som skulle in..
De kan jag säga er, jag är väldigt mogen och under mitt år som transplanterad vuxit enormt, men där blev jag väldigt liten, väldigt.
När allt äntligen var gjort var jag helt slut , orka inte lyfta ett finger .
Närmsta tiden var kritisk , mina lungor ville inte funka , så fort jag inte hade hjälp med andningen var jag ner på 60% i syresättning, och extremt mycket slem på detta!
 
Men  efter ett tag visade proverna att jag var influensa fri och kunde flyttas tillbaka till avdelningen på barn, fast denna gången en vanlig avdelningen och inte akuten ;)
( En enormt gla Ida som äntligen fick lämna intensiven, men samtidigt rädd för hur det skulle gå nu, där hade man ju någon hos sig 24/7 .. det var n enorm trygghet.) 
 
Där var jag dock en enormt ledsen och inte alls den Ida jag brukar, som råga på allt kommer min transplantations läkare in och ska kolla till mig!
Jag hade precis flyttat mig från sängen till fotöljen, max 2 meter och var totalt död, syren gick från 92 till 79 % i syresättning på noll sekunder trots ca 10 L liter syrgas ( för den inte så insatte vet jag att ni kanske inte förstår mängderna, men de är extremt ) när han kom in genom dörren i mitt rum.
Vi diskuterade och tyckte båda det var konstigt att jag blivit smittad, liksom jag hade ju fått vaccinet och ingen i familjen va sjjuk, ingen i skolan och på jobbet var jag utomhus .. Han gick och kom tillbaka efter ca 1 timme, gissa om jag hade förflyttat mig från fotöljen till sängen denna gången ?, JA det hade jag.
Det är alltså en totalt död Ida som sitter i sängen och hör sin läkare förklara något i still med " vi har tittat närmare på detta nu och det finns risk att du inte alls blivit smittad utav influensan utav vi har gett dig den, du har fått fel vaccin" Hela min kropp bara stannade och jag viste inte vad jag skulle svara, inte han heller för den delen.
 
 
Det är nämligen såhär att det finns två sorters vaccin, ett levande och ett dött. kommer inte ihåg vilket jag fick men jag fick ju antagligen det som jag inte skulle ha haft. Den här nässprejen gav motsatt effekt på mig eftersom jag redan inte har något immunförsvar utav min medicinering. Hade jag fått det andra kanske jag aldrig blivit såhär sjuk.  Missen upstod pga att dom på vuxen aldrig hört talats om nässprej men sa JA till vaccin då dom trodde jag skulle få sprutan eftersom det är den som dom tar. Det blev alltså fel i komunikationen mellan barn och vuxen och resulatet blev en Influensa sjuk Ida på intensiven .
 
Följande veckor gick ut på att överleva och försöka komma tillbaka, fick efter många om och men komma hem 6-8 timmar på julafton, en julafton som skulle bli min första riktigta där jag inte behöde vara sjuk som jag varit alla andra jular.
Istället började den på sjukhuset och en färd hem i bilen med syrgas, pappa fick bära in mig i huset och jag sov på soffan fram till vi skulle åka vidare till min bror är vi skulle vara, likaså där fick dom bära mig var jag en skulle för jag orkade ingenting själv, lungorna orkade inte.
(En glad Ida som skulle få fira jul utanför sjukhusets väggar)
 
dagen efter fick jag ett bakslag, troligen för att julaftoenen tog så hårt ..
och på nyårsafton fick jag äntligen komma hem, blev inte utskriven utan komma hem men hade mitt rum kvar ifll jag skulle behöva komma in igen.
 
Men det var ju inte bättre där, utan livet hemma var ju lika jobbigt, had syrgas 24/7 och fick ställa in vår skidsemester vi alla längtat efter otroligt, något vi sett fram emot med tanke på att jag tidigare varit för sjuk för att åka iväg, och nu när vi äntligen skulle iväg så blev det ändå inget, det tog hårt på oss alla.
 
 
 
Men vet ni vad det konstigaste utav allt det här är ?
Trots att det är mina läkare som gjort mig så här sjuk så  kan jag inte vara arg på dom, jag kan inte vara de för dom har gjort så mycket annat bra för mig ?
Klar jag va otroliga arg och ledsen på alla när jag fick veta vad som hänt, men jag var nog mindrea arg än min familj..
 
 
Så från att ha klarat första året med nya lungor till att va 2 veckor senare bli extremt sjuk och inte ha många minuter kvar i livet och hamna på ruta 1 igen ..
för det var så det blev, Hade bygt upp mig under 1 år, både psykiskt och fysiskt så raserar allt igen och kommer ta minst lika lång tid att bygga upp sig igen..
 
Det är ju egentligen konstigt att säga att man är tacksam över att sånt här händer men vid såna här tillfällen så vet man vilka som finns där och vilka som försvinner när det blir för jobbigt .
 
Och jag är extremt tacksam för varenda en som var där för mig under denna händelsen, familj, vänner och kille.
För även om man själv har stor makt över sin kropp så behöver man dessa människor för att klara av de!
(Min syster som sov några nätter hos mig, mina älskade vänner som tog sig tiden att komma ner och hälsa på och min familj som för övrigt kom varje dag trots att jag var en otrevlig jävel .)
 
 
Kan ju lugnt säga att jag efter detta hatar julen, för har aldrig tidigare varit så glad och taggad inför julen, lyssna så mycket på julsånger och såg fram emot att gå på julskyltningar, fira jul och kunna handla fina julklappar för min lön jag tjänat. Men blev inget utav de och jag kommer nog inte kunna smälta de, för den månaden va verkligen allt annat än bra, ännu en gång man var nära döden men överlevde och så ska man aceptera de och leva vidare, men vetskapen om att de kanske kommer ännu en sån här pers, och kommer man orka kämpa emot den också ?