/ Allmänt /

Barn

Hej!
 
Något som är en av många viktiga saker att tänka på när det gäller transplantation är att man som kvinna ska vara medveten om riksen att skaffa barn då avstötnings medicinerna inte är bra för fostret.
 
Detta är då något som faktiskt inte är något stort problem med mig då jag tänker så här..
Dom lungorna jag har nu skulle heller aldrig orka födda ett barn alltså kommer jag ju inte kunna skaffa barn nu iheller ?
Jag älskar barn och hade mer en gärna skaffat små ida kopior när jag blir äldre men de finns ju andra sätt att bli "mamma" på ?
Tänk så många barn som bara väntar på att få bli adopterade och få en kärleksfull mamma som älska och tar hand om dom ?
Eller så många barn i sverige som behöver kortare eller längre fosterhem av olika anledningar?
 
Så nej jag ser inte detta som något att gråtta floder över  men  som sagt hade jag ju mer än gärna blivit mamma senare i livet.
 
 
Istället för man ju se alla andra möjligheter som att tex kunna gå i skolan som en normalt frisk tonåring/äldre, jobba, kunna ha andra framtids planer som tex resa eller köpa hus.
 
Vet att jag inte är så gamal än och kanske kommer tänka annorlunda när jag blir äldre men eftersom jag varit medveten om detta i princip hela livet så är de ingen stor sorg som fyller upp mitt hjärta..
 
Någon annan  som väntar på eller har blivit transplanterad som också haft funderingar kring detta ?
 
/slemkärlek♥
/ Allmänt /

asså nu är de ju verkligen på riktigt ..

Hej!
 
Sedan i onsdags har jag tänkt rätt mycket över vad som faktisk kan hända just nu.
Nu är de ju liksom på riktigt ?
Telefonen KAN ringa när som och hur kommer jag reagera då ?
 
Grejen är att eftersom detta är något jag vetat skulle hända någon gång i livet så har de inte känts som någon stor grej utan med som en andra chans men nu är de verkligen där i tanekn HELA tiden..
 
Det är inte så att jag liksom går och väntar spänt på att telefonen ska ringa för jag vet hur lång tid de har tagit för visa som väntat på nya lungor, utan de är mer att de faktiskt kan ringa och det skrämmer mig lite.
 
För om och när den väl ringer hur kommer jag reagera då ?
Kommer jag bli helt överlycklig, få panik, brista ut i gråt eller kommer jag bara ta det lungt och låta det gå som de går ?
 
Ända stället jag helst inte skulle vilja få samtalet är i skolan.
För även om nästan alla där vet om det hela så känns det endå inte som ett ställe där jag kan ta det lugnt och verkligen få tänka på vad som händer.
Utan hade mer blivit sjukt stressad för då måste jag ju leta reda på tex min metor eller rektor så att jag inte bara åker därifrån.
Sen vill jag ju så klart säga hejdå till mina vänner och berätta för klassen så dom vet om de.
Men helst av allt skulle jag vilja få samtalet hemma i soffan efter att ha ätit god mat och sett på tv ;)
För så fort dom ringer så får man inte äta något utan då blir man fastande direkt!
Så tänk om dom ringer när man är som hungrigast ..
Men egentligen är de ju skit samma för om jag får ett par friska och ina lungor kommer jag ju kunna äta hur mycket mat jag vill efter ;)
 
Nä men det är mycket som snurrar runt just nu när det verkligen är på riktigt och kommer nog skriva en del här på bloggen då de är ett sätt att ventilera mina tankar och funderingar!
/slemkärlek♥
 
 
/ Allmänt /

Äntligen!

Hej, hallå, hejsan..
 
Just nu är de är smått nevös, rädd, glad, förväntansfull, grubblande ida som skriver detta.
Idag ringde de ett doltnummer när jag satt och åt lunch i skolan, jag svarade men ingen där..
5 minuter efter skrev mamma ett sms till mig där de stod "ida ring", så jag ringde upp.
- Hej var e du ?
- I skolan vadådå
- Ja men alltså vad gör du ?
- Jag sitter i matan och äter just nu ?
- Okej, dom ringde från lund innan
- Jaha vad ville dom då ? (Jag tänkte ju inte så för liksom inget nytt)
- Du är uppsatt på listan nu !
 
 
Just från och med idag står jag på väntelistan för ett par nya lungor.
Nu kan det hända när som, imorgon, om några veckor men också om år.
Det går absolut inte att påverka utan de är ödet som bestämmer det hela...
 
Känslan av att jag just nu väntar på att någon annan ska mista livet är rätt så obehaglig men samtidigt så är de inget som jag kan göra något åt, utan kan bara hålla tummarna på att så många där ute som möjligt har tagit ställning till att donera sina organ när man inte själv har någon användning för dom..
 
Orkar inte skriva så mycket mer om det hela nu då det är så mycket olika tankar som snurara men ville bara att ni som följer bloggen ska få veta hur de har gått och vad som händer!
 
Så kort sammanfattat så har denna dagen varit underbar, det första nationella provet är över, det snöar och jag är nu ett steg närmare hoppet om att faktiskt kunna få duscha utan att få huvudvärk pga ansträning, eller kunna gå en hel skoldag utan att de första man gör är att äta sen sova så fort man kommer hem för att orka ennu en skol dag där efter.
 
/slemkärlek♥