/
Allmänt /
Del 3 - Ännu en begravning för en utav oss ..
Nu har det gått ett tag sedan jag kom hem från sjukhuset, fortfarande otroligt svag men jag går i skolan dom timmar jag orkar och syrgasbehovet avtar för varje dag.
Eftersom jag är så envis som jag är, så behövde jag inte syrgasen i skolan, men när jag kom hem och under nattetid, men även det avtog med tiden!
Vilket självklart var en lättnad, för då är de ju på bättringsvägen.
Men allt jag tänkte på då var att jag ville kunna följa med på skidresan som kyrkan håller i under sporlovet !
Eftersom jag, min syster och min bästa vän redan anmält oss så ville jag inte behöva ställa in den också :(
Men trots att jag hade noll kondition eller ork så fick jag klartecken ifrån läkarna att få åka med till vemdalen, gissa om jag var glad!
Det var också där någonstans, innan sportlovet som en utav mina vänner med cf blev sjuk, till en början inget allvarlig men sen eskalerade det.
Hon blev riktigt sjuk och tillsist hamnade hon i respirator..
Och jag som då knappt 2 månader tidigare kämpat för livet för att inte hamnat där kunde inte riktigt hantera hur sjuk hon blev. Det blev liksom att jag stängde av men innerst inne visste jag hur illa det var.
NU hade äntligen sportlovet kommit och jag skulle få åka skidor igen efter 4 år !! som jag längtat, skojar inte.
Veckan var hur bra som helst, förutom att mina ben inte orkade mer än 3 åk och sen villa innan jag kunde ge mig på det igen, andningen funkade konstigt nog rikgtigt bra och allting flött på !
Vemdalen är precis som sälen, flera olika fjäll eller vad man kallar det och vi åkte på alla 3 fjällen varsin dag.
Under onsdagen åkte vi på ett utav fjällen med mindre valmöjligheter och man var liksom tungen att ta sig upp med sittliften för att kunna åka vidare, men för att sedan komma ner til varmestugan igen fick man välja mellan röd, svart eller blå backe. Jag och min bästavän fick för oss att ge oss ut på egen hand, man skulle egentligen vara minst 3 men eftersom jag hade fått sätta mig och villa så var det bara vi två i varmestugan ett bra tag .. haha väl uppe och ha åkt lite på fjället ville vi ner igen, men innan dess träffar vi en utav ledarna som frågar vart vi har den 3e varav vi svarar att dom ker andra backar som vi inte klarar av .. Hahaha jo men då var vi lyckligt ovetandes om att vi 10 minuter senare skulle sitta fast i den brantaste svarta backen :)
Vi skulle ju ta den blåa backen ner men åker i fel riktning och kommer ner i en svart backe varav min kompis tappar sin enna skida rätt ner i ett stup, där sitter vi ensamma hjälplösa och vill inte ringa efter hjälp efter som vi tidigare förklarat att vi klarar oss ;)
Efter många samtal kommer min granne och hjälper oss ner, och jag skojar inte nu, jag gick ner för denna backen som säkerligen hade en lutning på 75-80 grader... väl nere slog mitt hjärta så hårt för trodde seriöst jag skulle dö .
Kan ju säga att vi åkte knappt nånting mer den dagen, men jag träffade valle medans jag villa och alla andra åkte sista åken ;)
Dagen efter var vi tillbaka på stället vi kte första dagen då alla valde den som sista åkstället!
Dom hade någon slags kexchoklad jackt som gick ut på en tipsrunda med skidorna, och för att komma till en utav frågorna så var man tvungen att ta sitt liften upp och åka den längsta gröna backen ner, vilket inte var några stora problem, men för det första blåste de riktigt mycket längts upp och var svinkallt, sen så var en bit utav en sväng ner från fjället även rätt issigt så jag sa att jag inte vill åka upp där igen för jag skulle inte klara av det, efter mycket tjatande blev de inget och vi satte oss i varmestugan för att äta!
När vi ättit upp ringer mamma, vi pratar en stund och sen berättar hon något som jag ändå varit berädd på men inte riktigt velat inse skulle hända, min vän med cf hade gått bort..
Jag blev helt stel och arg, gick in på toan för att kissa men började gråtta, liksom finns honinte längre ?!
Väl färdig på toan kommer jag ut och en utav dom i vår kyrkgrupp kommer springandes helt röd i huvudet och vi bara var har hänt liksom ?! "tobbe har bruttit benet i den gröna backen , uppe i svängen !!" siken kaos det blev, ambulansen kom och ledarna var helt uppe i varm likaså vi!
Han brött alltså benet i samma backe som jag 40 minuter innan vägrat åka upp i, är de ett tecken eller ?
När jag kom hem från lägret fick jag reda på begravnings datumet och valde att åka dit.
Kan säga som så här, jag har svårt att förstå hur det kan göra så ont när någon man knappt känner inte längre finns på denna jord ?
Vi träffades nån gång när vi var små men ingen av oss kom ihåg det, sen när jag va runt 12 fick vi kontakten via facebook och det var så otroligt skönt, att dela tankar, känslor och erfarenheter med någon i sin egen ålder, för hon var 1 år äldre än mig . Hon blev lungtranspanterad i samma ålder som jag och framför allt förre mig så när det var min tid fanns hon där !
Så vi kände inte varandra men samtidgt gjorde vi det så väll !!
Kommer så väll ihåg dagen hon fick samtalet om nya lungor, jag satt i soffan och skackade så glad och rädd jag var, kändes så overkligt och ändå var de inte jag som fick samtalet ?
Tror att ni förstår min koppling nu i dessa 3 inläggen?
Först ta sig igenom första året som transplanterad både psykiskt och fysiskt
sen gå igenom den persen så tätt inpå och veta att de kunde slutat illa och inte mindre än 3 månader senare gå på en begravning ?!
Allt har blivit så mycket på en och samma gång, jag har inte hunit smälta allting eller ta det till mig.
För även om det tar emot för mig att säga och för visssa att höra så kunde det varit min begravning .
Och den tanken får mig att gråta varje gång, och de är ingen tanke man bara kan kasta bort och ltsas som ingenting.
Min största rädsla här i livet är att jag inte ska orka längre, att min familj ska behöva sitta där i en kyrka och ta förväll utav mig och behöva ge mitt dödsbeskedd till övriga .. och allt som hänt den senaste tiden påminer mig varje gång om att det kan bli möjligt nån dag, och den rädslan ska ingen 18 åring behöva leva med.
För et är en sak att vara förkyld eller liknanade och säga " åh jag kommer dö" som många normalt friska gör, men det är en annan att efter man varit riktigt sjuk behöva ta till sisg att " jag kunde faktiskt döttdär och då.." .
Så att gå på denna begravning, se och höra hennes familj hur förstörda dom var, det får mig at än idag bi så otroligt ledsen, kännde och känner fortfarande så för dom !
Så om du/ni läser detta ska ni veta att jag tänker på er och henne otroligt ofta!
Detta var dock inte min första "CF" begravning utan min bästavän när jag var runt 6 gick bort i CF i 19 års åldern, och trots att jag var 6 år så tog de otroligt hårt.
Sen tycker jag förövrigt livet är så jävla orättvist, så många utav oss fjärilar som lämnat jordelivet nu på senaste tiden, äckliga jävla sjukdom !!!!!!!
Känner att det kommer bli aldeles för rörigt om jag fortsätter skirva nu för det finns mer, för att just nu mår jag verkligen inte bra och jag vet inte var eller hur detta kommer sluta. Om det är komplikationer från influensan som är igång , om det är permanänt eller om det går att lösa, varkan jag eller läkarna vet och det bygger en rädsla inom mig som just nu är ohanterbar.
Men det kommer ännu ett inlägg om detta , lovar.
Men tills dess, snälla ta han om dom ni bryr er om och ta tag i saker innan det är försent, för man vet aldrig när det tar slut.
