Då va de dax att sätta sig ner och skriva ihop del 2 på min sammanfattning utav tiden där ingenting gick som jag ville ..

 

Som jag skrev senast så hade jag precis hunnit fylla 1 år med dom nya lungorna och det var ju allt annat än kul, om ni missat så kan ni skrålla ner och läsa det inlägget först om ni vill.

Och som jag förstått så blir dom flesta kroniskt sjuka vaccinerade mot influensan vart år, de har iallafall jag blivit rund oktober varje år sen jag va väldigt liten !

Men som ny transplanterad så får man inte vaccineras mot något det första året mest pga att det inte ger någon effekt med tanke på att ens imunförsvar är som sämst under den första tiden.

 

Så nu när jag passerat 1 års gränsen tog vi upp det på årskontrollen med min läkare och frågade om jag skulle ta influnsa vacinet eller helt enkelt vänta med det ännu ett år ?

Vi bestämde att vi skull ta det med barn, då jag endast tillhörde transplantationsenheten som vuxen, de var fortfarande barn som hade hand om rästen, typ..

Sagt och gjort pratade mamma med dom på barn och vi bestämde att det skulle tas vi nästa besök, skönt!

 

Kommer dit och blir chokad över att jag ska få en nässprej, brukar ju vara i spruta man från vaccinet ? Men de va ju smidigt så på 2 röda var det taget och jag kunde åka hem efteråt .

Som med alla medikament så finns de ju biverkningar, och jag blir alltid sjuk utav influensan i ca 2 dagar efteråt, inget vanligt och jag va berädd på de !

till helgen samma vecka jag hade fått vaccinet så var det fredriksdals årliga julmarknad och eftersom jag fortfarande jobba extra på cafet efter mitt sommarjobb så innebar det 3 långa arbetsdagar, absolut inget jag klaga över för jag älskade det, fy vad jag trivdes på de jobbet!

Söndagen kom och et var min sista arbets dag, skulle egentligen inte jobba då min vän fyllde 18 men jag hoppade in halva dagen iallafall och åkte sen direkt efter för att fira min vän !

Väl hemma hos min vän sa min kropp ifrån, febern slog till och jag blev helt utslagen, FAN HAR JAG JOBBAT MIG SJUK ?!?!

Måndagen vaknar en sleten ida upp, hemma från skolan och mådde allmänt skit. Här börjar den dära resan på min sista månad i 2015 som jag helst hade sluppit .

Vi hörde av oss till transplantations teamet i Lund och förklarade att jag inte kunde komma ner och lämna prover den dagen då jag var för sjuk för det, vi bestämde att jag skulle åka till vårdcentralen och lämna prover samt träffa läkare som skulle kolla på mig.

Sagt och gjort åkte jag dit , det togs ina vanliga blodrover samt lite smått och gått som i näsa och hals.

dagarna gick och jag blev inte bättre, onsdagen åkte jag till skolan för jag ville inte missa mer än jag redan gjort..

Kan ju säga att jag åkte hem lika fort och väl hemma fick vi svar från vårdcentralen att jag fått influens B, den milda influensan.

Kul, här vaccinerar man sig och ändå åker man på skiten, jaja lätt hänt !

På torsdagen hade Min syster lucia i skolan, jag följde med och kollade, likaså på kvällen var det dax igen på scout, så fint med lucia blir så känslosam när man hör fin sång i mörker med ljus !

Men på fredagen hade dett gått nästan 2 veckor sedan jag fick mitt vaccin och sedan dess hade jag mått dåligt, jag hade knappt ätit på en hel vecka och jag var verkligen jätte ledsen när jag vaknade upp den dagen, för det kändes precis som innan jag fått nya lungor och jag blev helt knäkt.

Vi bestämde med läkarna att jag skulle åka in fredag kväll och starta en intravenöskur och bli kvar under natten för att se så jag intereagera på medicinen och sedan åka hem morgonen efteråt med en 10 dagars intravenös kur, allt var planerat och klart, men sen gick allt åt helvete .

 

 

Vi blev inlagda på akuten för att starta intravenösa kuren, jag gick in och dushade på kvällen innan dom skulle sätta nålen. duschar med vidöppen dör då jag sagt till mamma att det inte alls känns bra, som om jag ska trilla ihop? och jag lovar er, kändes som jag hade sprungit ett maraton under tiden jag duschade, fick knappt luft ..

På kvällen kommer in sköterska in och ska ge mig medicin samt ta kontroller, vaknar oftast till nä dom gör det och så även denna gången!

Men att ha 85 % syresättning med nya lungor är inte normalt, jag sa att det måste vara fel på mätaren men så var de inte, jag hade 85%..

Lätt uppgiven fick jag syrgas grimma och redan där vista något inom mig att det va riktigt fel ..

natten gick och jag sov inte mycket, morgonen kom och jag var ner på 82% ?!

Va är de här, dagen gick och det blev värre så fick en syrgas mask istället för att kunna höja mängden syrgas under den natten sov jag knappt någonting , läkaren Emma som jobbade den natten hade jag 1 månad tidigare pressenterat på en läkar konferans jag fick äran att vara konfransier på.. Hon fick jobba kan jag lova er, till sist kom barn iva (intensiven) med en slags BiPap, andningsaparat som hjälper dig med anningen..

Rund 5 på morgonen kommer Emma in och berättar att dom måste göra något , men att dom inte kan göra mycket mer där utan måste flytta mig till intensivvårdsavdelningen, där blev det mörkt för mig. Jag och mamma kollade på varandra och vi viste väl båda vad som va på väg att hända men följde båda bara ed i stömmen, inte så att de fanns mycket vi kunde göra åt saken mer än försöka vara lugna och bara göra de vi behövde!

En läkare från barn IV kommer in och berättar för mig att dom kommer förflytta mig till Vuxen IV och koppla mig till en andnings maskin där, men att det fanns risk att dette heller inte skulle ge någon effekt och då var sista steget respiratorn. Jag vet inte hur andra transplanterade upplevde sin första tid i det nya livet på intensiven , men min tid va något jag helst inte skulle vilja minnas och att då få höra att man ska dit igen och eventuellt hamna i respirator är det absolut sista man vill höra.

 

Det tog tid för dom att få ihop allt och hur dom skulle förflytta mig, förfan bara kör dit mig var min tanke .. men nu i effterhand förstår jag att det inte var något att bara göra. dom va 7 pers för att köra lilla mig till först röntgen och sen in på intensiven. På vägen till röntgen la syrgastuben av och jag har aldrig sett en läkare bli så rädd, då förstod jag inte varför men i efterhand så vet jag att jag var nära slutet och verkligen rejält ute på hal is..

 

Väl inne på intesiven blev jag instängd på ett enkelrum med massa maskiner och allt möjligt + 2 persoer som skulle  bevaka mig 24/7, mamma åkte hem att hämta saker och prata med familjen medans jag skulle villa, hade ju i princip inte sovit på 46 timmar sedan jag kom till sjukhuset..

Men vad jag inte hade tänkt på sedan innan var ju alla måste man har på intensiven, alla nåla som ska sättas, prover som sa tas och katetern som skulle in..

De kan jag säga er, jag är väldigt mogen och under mitt år som transplanterad vuxit enormt, men där blev jag väldigt liten, väldigt.

När allt äntligen var gjort var jag helt slut , orka inte lyfta ett finger .

Närmsta tiden var kritisk , mina lungor ville inte funka , så fort jag inte hade hjälp med andningen var jag ner på 60% i syresättning, och extremt mycket slem på detta!

 

Men  efter ett tag visade proverna att jag var influensa fri och kunde flyttas tillbaka till avdelningen på barn, fast denna gången en vanlig avdelningen och inte akuten ;)

 

Där var jag dock en enormt ledsen och inte alls den Ida jag brukar, som råga på allt kommer min transplantations läkare in och ska kolla till mig!

Jag hade precis flyttat mig från sängen till fotöljen, max 2 meter och var totalt död, syren gick från 92 till 79 % i syresättning på noll sekunder trots ca 10 L liter syrgas ( för den inte så insatte vet jag att ni kanske inte förstår mängderna, men de är extremt ) när han kom in genom dörren i mitt rum.

Vi diskuterade och tyckte båda det var konstigt att jag blivit smittad, liksom jag hade ju fått vaccinet och ingen i familjen va sjjuk, ingen i skolan och på jobbet var jag utomhus .. Han gick och kom tillbaka efter ca 1 timme, gissa om jag hade förflyttat mig från fotöljen till sängen denna gången ?, JA det hade jag.

Det är alltså en totalt död Ida som sitter i sängen och hör sin läkare förklara något i still med " vi har tittat närmare på detta nu och det finns risk att du inte alls blivit smittad utav influensan utav vi har gett dig den, du har fått fel vaccin" Hela min kropp bara stannade och jag viste inte vad jag skulle svara, inte han heller för den delen.

 

 

Det är nämligen såhär att det finns två sorters vaccin, ett levande och ett dött. kommer inte ihåg vilket jag fick men jag fick ju antagligen det som jag inte skulle ha haft. Den här nässprejen gav motsatt effekt på mig eftersom jag redan inte har något immunförsvar utav min medicinering. Hade jag fått det andra kanske jag aldrig blivit såhär sjuk.  Missen upstod pga att dom på vuxen aldrig hört talats om nässprej men sa JA till vaccin då dom trodde jag skulle få sprutan eftersom det är den som dom tar. Det blev alltså fel i komunikationen mellan barn och vuxen och resulatet blev en Influensa sjuk Ida på intensiven .

 

Följande veckor gick ut på att överleva och försöka komma tillbaka, fick efter många om och men komma hem 6-8 timmar på julafton, en julafton som skulle bli min första riktigta där jag inte behöde vara sjuk som jag varit alla andra jular.

Istället började den på sjukhuset och en färd hem i bilen med syrgas, pappa fick bära in mig i huset och jag sov på soffan fram till vi skulle åka vidare till min bror är vi skulle vara, likaså där fick dom bära mig var jag en skulle för jag orkade ingenting själv, lungorna orkade inte.

 

dagen efter fick jag ett bakslag, troligen för att julaftoenen tog så hårt ..

och på nyårsafton fick jag äntligen komma hem, blev inte utskriven utan komma hem men hade mitt rum kvar ifll jag skulle behöva komma in igen.

 

Men det var ju inte bättre där, utan livet hemma var ju lika jobbigt, had syrgas 24/7 och fick ställa in vår skidsemester vi alla längtat efter otroligt, något vi sett fram emot med tanke på att jag tidigare varit för sjuk för att åka iväg, och nu när vi äntligen skulle iväg så blev det ändå inget, det tog hårt på oss alla.

 

 

 

Men vet ni vad det konstigaste utav allt det här är ?

Trots att det är mina läkare som gjort mig så här sjuk så  kan jag inte vara arg på dom, jag kan inte vara de för dom har gjort så mycket annat bra för mig ?

Klar jag va otroliga arg och ledsen på alla när jag fick veta vad som hänt, men jag var nog mindrea arg än min familj..

 

 

Så från att ha klarat första året med nya lungor till att va 2 veckor senare bli extremt sjuk och inte ha många minuter kvar i livet och hamna på ruta 1 igen ..

för det var så det blev, Hade bygt upp mig under 1 år, både psykiskt och fysiskt så raserar allt igen och kommer ta minst lika lång tid att bygga upp sig igen..

 

Det är ju egentligen konstigt att säga att man är tacksam över att sånt här händer men vid såna här tillfällen så vet man vilka som finns där och vilka som försvinner när det blir för jobbigt .

 

Och jag är extremt tacksam för varenda en som var där för mig under denna händelsen, familj, vänner och kille.

För även om man själv har stor makt över sin kropp så behöver man dessa människor för att klara av de!

 

Kan ju lugnt säga att jag efter detta hatar julen, för har aldrig tidigare varit så glad och taggad inför julen, lyssna så mycket på julsånger och såg fram emot att gå på julskyltningar, fira jul och kunna handla fina julklappar för min lön jag tjänat. Men blev inget utav de och jag kommer nog inte kunna smälta de, för den månaden va verkligen allt annat än bra, ännu en gång man var nära döden men överlevde och så ska man aceptera de och leva vidare, men vetskapen om att de kanske kommer ännu en sån här pers, och kommer man orka kämpa emot den också ?