Det föregående året har varit jobbigt, psykiskt och fysiskt.

Allt började redan i slutet på december 2016 när min läkare och jag hade bland det öppnaste och ärligaste samtalet. Faktumet om att mina lungor inte skulle gå att fixa och om jag inte blev bättre utav något mirakel, ja då var det helvetes listan som skulle bli enda lösningen.

Så jag påbörjade 2017 med en pojkvän, sista terminen innan studenten och så den där lilla detaljen som styr hela mitt liv. Lungorna.

Redan någon vecka in på året tog jag mitt efterlängtade körkort och dagen efter opererade bort mina polyper. S jag måste ju erkänna att året inte började så dumt trots allt!

Våren var jobbig och jag blev inte precis bättre, skolan var en press trots att jag måste ha typ dom bästa lärarna och rektorerna i Sverige?

Juni månad kom och jag gick på balen och jag tog studenten, bästa dagarna i mitt liv, så lycklig jag var!

Men så kom sommaren och någon utredning för nya lungor hade fortfarande inte kommit.

Jag hittade på saker som vanligt, eller jag försökte i alla fall..

Lalandia, Liseberg, Coldplay konsert som enligt mig blev året och kanske till och med livets bästa minne. Jag hade absolut inte förväntat mig att känna alla dom känslorna ja fick känna under konsertens 3 timmar. Coldplay är de band jag gråter till och det är deras fel att min kudde är blött kanske lite för ofta under nätterna.

Sommaren rullade på men jag mådde inte bra, inte alls. Allt jag gjorde var jobbigare än det brukar och psyket fick ta mycket stryk denna sommaren. Utav flera anledningar.. vikten rasade. Vid studenten vägde jag redan lite som det var, 43 kg. i somras trilla jag ner till 36. Jag håller på att ta mig upp med det är ett evigt kämpande, att gråta för man öppnar garderoben och vara trött på att gå i hoodies är hemskt. Lika hemskt som att vara överviktigt. Vill bara poängtera det, det är inte mer synd om någon utav situationerna. Båda är skit och förstör ditt lilla stakars psyke.

Till sist var sommaren över och jag skulle få göra en bronkoskopi för att kolla ifall min avstötning fanns kvar eller hade blivit förändrad. För 2a gången i mitt liv fick jag en pnemutorax (hål i lungan) och den var tydligen så pass stor att den gjorde ont, men för liten för att sätta in drän och laga.. Detta helvetes hålet fanns kvar i ca 1 månad innan det gav med sig. Väl då var det dags för min tidigarelagda årskontroll som tillslut blev in bakad med en  re-transplantations utredning (att man ska gör om lungbytet). Två dagar fyllda utav bevis och resultat som spottar mig rätt upp i ansiktet att jag inte kommer bli bättre, att lungor är den enda utvägen. Jag bröt ihop flertal gånger och åt inte så värt mycket under dom dagarna heller.  Och som grädde på moset kom provsvaren ifrån bronkoskopin som visade ”akut avstötning”. Fråga mig inte vad som är skillnad på dom olika avstöttingarna men det är hjärtskärande att få veta att man har någon form utav det. Tiden gick och i väntan på att bli uppsatt på väntelistan igen så åkte jag och min pojkvän upp till Stockholm för en helg som jag fick utav min bror i student present. Det var behövligt men det är alltid lika jobbigt, för samtidigt som man gör saker oh har skoj så blir man påmind om andfådd  som tvingar dit att vila efter gått i en affär eller paniken när stället inte har hiss/rulltrappor. Och jag blir såååå ledsen att min pojkvän ska stå ute med detta, likaså min familj som fick en glad och friskare tös men som inte hann njuta utav det förens allt blev skit igen..

30 oktober ringer kordinattorn och berättar att jag åter igen är uppsatt på väntelistan för nya lungor, att dom kommer ringa när som och ingen om eller när det blir. Efter jag lagt på det samtalet kom tårarna. Det är så lätt att faktiskt glömma vad som händer eller komma ska när det varit så mycket annat att fixa innan. Jag kunde inte sluta gråta och jag kan heller inte förklara vilka slags tårar det var. Men antagligen glädje, oro och ångest blandat i en salig röra. Det är svårt att ta in att man ännu en gång är så pass sjuk att döden ligger runt hörnet. Tror ingen egentligen kan ta in detta varken jag eller min nära och kära. Sen att vi alla hanterar det på olika sätt gör inte saken bättre, snarare värre.

Bara någon vecka efter att detta hänt läser jag något i min journal som skrämmer mig och gör mig upprörd, sådär lagom till läggdags, tror ni jag sov?

Jag fick veta att jag hade en konkurrent, att vi var två som behövde exakt samma lungor.

Detta är något som påverkar mig enormt och psykiskt sätt tryckt ner mig rejält.

För faktumet om att det finns fler i Sverige som behöver lungor är inget konstigt, men att få veta att där är någon där ute som är precis som du och att ni ska behöva dela, tror inte jag är ensam om det hade tagit en liten knäck på en.  Mest på grund utav sättet läkaren hade skrivit det på och inte informerat mig alls..

Tiden gick och någonstans runt oktober började jag gå upp i vikt igen, jag säger att det är på grund utav alla pengar jag spenderade på mat i Stockholm men sjukhuset säger att det är på grund utav sonden jag ”äter”, dom har fel och jag har rätt, punkt. 

Sen började julen närma sig och nästa käftsmäll slog mig. Jag kommer inte kunna skriva här vad som hände mer än att när någon nära bara över någon sekund svävar mellan liv och död, då vet man hur mycket dom betyder för en. Jag spenderade 3 dagar på sjukhus med en utav mina närmsta och såg denna människa som jag aldrig sett den förr. Och jag är så in i helvetes glad över att det inte gick åt helvete, att hon lever idag.

Efter att ha legat sjuk i nästan 2 veckor och bad vårdcentralen ta ett influensa prov för att säkerställa att jag inte åkt på den skiten igen för att sedan få svaret ” jag misstänker att du fått influensan” som svar för att vara berädd. Förstår ni paniken? I bilen på vägen hem fick jag stanna vid en grusväg för jag fick panik. Tänkte att om förra influensan tog så mycket på mig att jag sitter i denna situationen just nu, då kommer jag absolut inte klara det en runda till, jag kommer dö. För er som läser detta så förstår jag om ni tror att jag överreagerar men nej, jag har knappt något immunförsvar på grund utav mina mediciner som ska trycka ner immunförsvaret så att lungorna ska må bra ( inte för att det går så jävla bra..) så är jag i risk gruppen. Bara ni som legat på intensiven vet hur jobbigt det är och hur illa det kan vara om man hamnar där..  Eftersom man inte viste om jag hade influensan så blir man ”pausad” eller borttagen ifrån väntelistan tills man vet säkert. Jag gick alltså i 3 dagar utav att vara uppsatt på någon lista, hade en konkurrent som cirkulerade runt i mitt huvud och en fjällen resa jag hade blivit knäckt ifall jag inte fick åka på.

Dagen innan planerad avfärd till fjällen med min pojkväns familj får jag veta att jag inte har någon influensa utav troligtvis något annat virus eller en stark förkylning som slog ner mig. Så jag ringde kordinattorn och berättade att jag inte hade influensan och blev därmed aktiverad på listan igen, sån lättnad.

I bilen upp på lördags morgonen läste jag något som fick paniken att sprida sig genom kroppen, jag fick kolla mobilen några extra gånger men inget okänt eller väntat samtal fanns där.

Till er som läser detta som står på väntelistan vill jag påpeka hur viktigt det är att hålla respekten mot donatorns anhöriga. Offentliggör aldrig er transplantations datum. Det är en annan människa som mist livet men valt att rädda någon annan efteråt och i detta fallet blev det just DIG, håll respekten.

Samtidigt som jag fick så ont i magen och på riktigt blev ledsen att jag inte fått mitt efterlängtade samtal så känns det som en sten som föll från axeln. Nu kan jag sova lite bättre på nätterna, förhoppningsvis.

Fjällen är och kommer alltid vara där mitt hjärta slår som starkast men denna veckan i fjällen var inte bara glädje. Jag fick tänka på min kropp och bromsa mig själv för att inte köra slut på den, det är det inte värt. Och  det resulterar i att jag blir så jävla ledsen och besviken på att livet ser ut som det gör. Tacksamheten över att pojkvännen drog mig fram i liftköerna och längs spåren men sorgen över att inte klara det själv och vara en belastning för andra. Jag hatar att behöva få hjälp. Jag vill kunna göra allt själv om jag inte själv bett om hjälp.. Det är för mig förnedrande att behöva vara en börda och belastning för min omgivning dagligen. Det tar så hårt och jag kan inte acceptera det.

Jag ångrar inte att jag följde med men jag hade önskat att livet såg annorlunda ut och önska måsta man få göra.

2017 har varit året jag upptäckt hur skört psyket är och hur mycket det påverkar dig. Men också hur jävla starkt det kan vara nästa dag. Det är coolt men så läskigt.

Trots att året varit 80% skit så har jag ändå med mig resterande 20% lycka, kärlek och vilja med mig. Och varje år har minnen som följer med en ner i graven.

 2018 gör mig rädd, så jävla rädd. Jag är inte redo för vad du kommer att erbjuda eller bara kasta på mig men jag ska göra det bästa utav vad som än händer. Dö ska jag i alla fall inte.