Skrev ju att jag blev bättre med tiden efter min influensa period, vilket jag blev också.

Men egetligen inte uatv jag återämtade mig bara , men blev aldrig lika bra som jag var innaninfluensa perioden !

 

Så sedan i Julas har jag inte mått 100, dom har sagt att allti har sin tid och efter en sådan pers tar det tid, de ju även jag räkna ut..

Men när man kommer in i mars månad, 3 månader efteråt så började jag undra.

för lite bättre borde det åtminstonde blivit ?!?..

Den sista tiden i skolan var hemsk, kände sån press och hade absolut 0 ork till allt plugga elelr ens ta mig till skolan, men tog mig ditt ändå även fast jag fatta knappt hälften för jag var så trött.

Väl hemma somnade jag driekt och kunde inte sova ordentligt på natten..

Påpekade detta men att kunna ta på sin trötthet är så oerhört svårt, liksom finnsså många faktorer som kan spela roll!!

 

Väl innan skolan slutade kom jag til insekten att jag skulle ta mitt sista sommarlov till att vila upp mig och hitta på roliga saker och klara av mitt körkort,  vill inget hellre än att jobba men fick intala mig själv att tagga ner lite..

Men som vanligt blir inget som man tänkt sig och allt blev skit.

 

Istället har mina lungvärden rasat drastiskt under sommarlovet och jag har nu gått ner från 2,50 till 1,58 i lungvärden, ni med cf vet att de är en ganska  kraftig försämring ..

 

I Juli blev det en akut bronkoskopi där man upptäkte en minimall avstötning, en avstöttning som i 9-10 fall inte ens behandlas utan kroppen tar hand om den själv, jag brött ihop när dom berättade att dom ville starta kortison behandling samma dag . För jag hade bokat både risk 1an och risk 2an till körkoret dagen efter, och med kortison ökning blir blodsockret kaos, och då ska man verkeligen inte sitta bakom en ratt. Men som tur var gick det att lösa så jag kunde börja dagen efter när jag gjort mina körkorts grejer!

 

Ingeting hjälpte , blir alltid jätte pigg utav ökad kortison och hungrig ska vi inte prata om, men denna gången var dt tvärt om, jag sov 20 timmar utav dygnet och åt knappt..

 

För någon vecka sedan var det en uppföljings bronkoskopi inbokad och  i måndags fick vi svar på att övstöttningen var kvar. Så nu är det ännu en kortison dos och mtt körkort blir ännu en gång lidande , fick boka om min uppköring som var planerad nästa vecka. typiskt.

 

Om inte denna behandlingen hjälpet ska dom testa andra behandingar, men just nu känns det väldigt hopplöst, och dt är inte lätt att hålla tålamodet uppe när man bara blir sämmre trots behandlingar.

 

Men så kommer vi till den roligaste biverkningen utav hela den här kaosen, psyket.

Jag kan få såna otroliga dödattacker där jag bara bryter ihop, ingenting hjälper men än att gråtta ut.

För kvittar hur mycket någon säger att det kommer lösa sig, eller " du kommer klara detta och leva länge till" för det känns inte så.

Folk är på mig om att jag kanske borde trappa ner på skola, strunta i dom där extra jobben och bara ta de lugnt , men vet ni vad ?

Jag dör hällre av att ha tröttat ut mig och fått göra det som betyder något för mig än att lyssnat på alla andra och suttut rätt upp och ner vilket gör mig själv sämre utav bara de.

 

För jag är nästan säker på att om ja tagit ett jobb i sommar hade jag haft annat att tnka på och då hade jag inte blivit lika dålig som jag är, för psyket ställer till det mer än vad man kan tro.

 

För det finns absolut ingen garanti att dessa lungor håller sig hur länge som helst, någon liten bakterie ch de kan bli intensiven igen, då vill jag inteligga där och ångra att jag inte gick kvar i skolan eller kämpade med mitt körkort.

Det är så jag funkar..

 

För hur sjukt låter det inte att en 18 åring längar till dagen med kortet i sin hand för att själv kunna köra ner en måndag mogron till lund för att lämna dom regelbundna blodproverna ? Är det ens ett mål man borde ha som 18 år ? Nej.

 

Har ven gått ner 5 kg under sommaren, och de är det värsta som finns. har kämpat med vikten hela livet och eftre transplantationen blev llt mycket bättre, när man då går ner 5 kg och samtidigt har sämra lungor så kopplar man genast det till gammla minnen, minnen man inte vill återuppleva .

 

Så mitt sista sommarlov har alltsås spederats hemma på soffan och transplantations temat i lund, sikket " denna sommaren ska jag leva lajf" .

 

Men det har ju även hänt roliga saker också, Rihanna, veronica maggio och en helg i stockholm på de med min bästavän, mys dagar med bästa i hässleholm, 3 dagar på lalandia med bror  och danmrk med familjen!

Men alla dessa saker har tagit livet av mig, varit död i dagar efter, och det är precis som sommaren 2014 när jag stod på väntelistan, den gör mig ledsen rädd och otroligt trött på livet.

 

Håll nu tummarna att denna kortison kuren  tar koll på avstöttningen så det kan börja gå framåt igen, så jag kan börja se fram emot min första utlands semester med min syster, bror och hans familj .

 

 

 

Nu har jag summerat ända sedan i julas, vilket gör det lättare för mig att skriva i fortsättningen.