När någon frågar hur jag mår brukar jag oftast svara "nja sådär men de funkar" eller något liknande, oftast för att jag inte orkar berätta hela bakgrunden..

Svaret jag brukar få är " ja men du ser ju alltid så glad ut !".

Jag vet att jag ser väldigt glad ut och skrattar nästan jämt.

Men detta är både positivt och negativt på samma gång tycker jag.

De är jag så mycket bättre att jag ser glad än att jag går runt och ser ledsen ut hela tiden ?

Men ibland är de negativt då folk luras och inte riktigt förstår att de faktiskt inte är så bra som de ser ut..

När jag va mindre svara jag alltid " jo de är bra!" så de är inte från nu på senare år jag inte "ljuger" eller va man ska säga..

Grejen är den jag tror att om jag inte varit så glad som jag är, så hade jag kanske inte kämpat på samma sätt ?

Då kanske jag hade sett så negativt på hela sjukdomen och verkligen sett den som en fiende istället för att "acceptera" de och leva vidare ?

Klart även jag hatar sjukdomen, inte precis så att jag verkligen älskar att vara 15 år och måste tänka på att de faktiskt kan hända saker i livet som man inte gillar men måste genomgå, men om man hela tiden skulle gå och tycka synd om sig själv eller va sur på sjukdomen så skulle allt va så mycket svårare..

Ingen vill vara eller önska någon annan att vara sjuk men man får ta de som de är och FÖRSÖKA se de positiva ibland för att lättare kunna orka kämpa.

Ett exempel är ju att jag inte precis "hatat" sjukhuset utan snarare trivts där, jag har funnit glädjen av att skolan, lekterapin och kompisarna man träffat där funnits där och inte bara en massa sprutor, mediciner, läkare m.m..

Jag har fått många vänner på sjukhuset som man ser fram emot att träffa nästa gång, Frida,  receptionisten, läraren, vaktmästaren, städaren, kökstanten på avdelningen..

 

Imorgon ska jag till Lund och på onsdag bär de av mot Göteborg, spännande men en aning rädd.