Den 29 Januari 2014 var dagen då allt blev på liv och död. Dagen jag satts upp på väntelistan för 2 nya lungor. 15 år gammal.

Satt i skolan när mamma ringde och sa att kordinattorn meddelat att jag var uppsatt, började gråta i matsalen och lika så mina närmsta vänner..

Gick i 9e klass, hade bytt till min parallell klass och väntade på ett körkortstillstånd för att få ta mitt moppe kort. Det blev aldrig av pga min diabetes..

Jag känner en del som fått nya lungor och kände mig själv väldigt insatt i vad som komma skulle.

Jag var rädd, hade dödsångest och många sömnlösa nätter.

Stod i valet och kvalet med vilket gymnasium jag skulle välja, om jag ens skulle ge mig in på att söka eftersom jag var så pass sjuk att jag precis på gränsen klarade av 9an..

Sommaren var bland dom varmaste på länge och absolut den jobbigaste. Men jag gjorde så mycket som jag är glad för att jag gjorde, tältade, umgicks med min familj och åkte på semester som vanligt även om det var jobbigt som fan.

Hösten kom och det var dags för skolan fram tills mina lungor kom där på hösten någon gång.När samtalet kom var jag inte ens rädd, bara fruktansvärt glad och överdrivet peppad??

Nu var det den 30e oktober 2017 som samma samtal kom. Denna gången när jag satt hemma på min säng och nästan precis hade vaknat..  Inte likadana tårar som sist, inte lika lycklig och absolut inte lika förväntansfull. 19 år gammal och ska behöva åka samma livsfarliga karusell igen. När jag lagt på bara kom tårarna och paniken. Även om det bara skiljer drygt 4 år sedan samma samtal kom och samma jobbiga väntan skulle påbörjats så är det allt annat än samma sak nu.

Jag är 10000 gånger räddare, har fler panik attacker och ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag har inte gett upp hoppet om det är så det låter, jag är bara mer skeptisk över att överlämna mitt liv i någon annans händer igen, ett liv som redan gått åt helvete 1 gång? För det är så det är, jag har en akut avstötning som dom behandlat 4 gånger utan förbättring. Detta blir min andra operation, sen då? Om jag får en avstötning igen, då är det kanske kört.

Om du tänker dig 3 år idag och framåt, eller hur känns det som en evighet? Du kan nästan planera hela livet på 3 år känns det som. Men när man blickar tillbaka så känns 3 år som om det var igår?

Jag är så oerhört tacksam för dessa extra åren jag fick, jag har fått existera på denna planeten i 3 år till, vem hade inte varit tacksam? Men att säga att jag är nöjd skulle vara fel, för det är jag inte. Jag har ett helt liv framför mig, så mycket jag inte fått gjort eller fått uppleva. Vill ha en nyckel till mitt första egna/gemensamma hem, besöka Lappland, Grekland, egen bil, ett jobb där jag känner att jag gör nytta för någon annan. Bara för leva helt enkelt.

Jag är livrädd rent ut sagt.

När jag var 12 tog läkarna upp transplantation första gången då var mitt spontana svar nej, aldrig i livet. Jag vill inte ha någon annans organ i min kropp, fatta hur äckligt ?

Både innan och efter min transplantation sa jag till min mamma att detta är första och sista gången jag utsätter mig för detta, ingen människa ska behöva gå igenom detta.

Nu sitter jag här 3 år senare och behöver lungor igen, vad har man för val ?

Jag vill leva och min familj vill fortsätta ha mig vid livet, då är det bara att bita ihop och ta sig igenom detta helvetet, igen.

Men jag har helt andra känslor och tankar denna gången. Jag är snart 20 år och livet ser annorlunda ut även om mina lungor är dåliga och mitt månde är den samma som förra gången.

Förra gången hade jag en vän som hete Moa som fick lungor förre mig, följde hennes resa och hur hon blev bättre. Hon var mitt hopp om att det faktiskt kunde bli bättre när lungorna väl kommer.Hon finns tyvärr inte med oss längre..  Denna gången har jag Beatrice att kriga tillsammans och att klaga över livet med. Men samtidigt vet jag minst 3 andra som siter i samma sits som jag, avstötning. Livet ser annorlunda ut och likaså min omgivning, det skrämmer mig.

Och jag känner bara, hur ska man orka gå igenom något sånt här igen ?

Hur ska både kropp och psyke klara sig ?

Men jag antar att det ska gå denna gången med, även om det ibland inte känns så.