Här kommer första inlägget med en sammanfattning på min tid sedan november 2015 till nu, kommer kanske bli 3 mindre roliga inlägg att läsa men som jag sagt tidigare så är det skönt att få skriva av sig ibland och kanske skönt för någon som läser och kanske känner igen sig. 

---

 

Kommer ni ihåg att jag skrev om hur jag kände inför min första årskontroll med dom nya lungorn ? om inte så hittar ni den här---> HÄÄR

 

Sen kom det aldrig riktigt någon uppföljning på hur det gick med den och framöver ..

Skönt nog så gick det super på årskontrollen, toppen lungvärden och en vikt på vågen som vissade +10 jämfört med året innan med dåliga lungor..

 

Men tätt där efter så hade jag min 1 års dag och vet inte hur de hela kunde bli så som det blev, men jag var hlt knäckt under 2 dagar.

 

Som med allt annat här i livet så har man ju vissa förväntningar och tror sig veta hur man kommer reagera och hur saker och ting ska bli.

Hade liksom tänk vi skulle äta tårta och ha de mysigt och allmänt fira att jag är vid livet, men så blev de ju inte riktigt.

 

Med respekt för donatorn och dens familj så har jag aldrig riktigt skrivit ut här på bloggen vilket datum jag fick mitt samtal, sen om någon kunnat lista ut det är en annan femma. Men för mig är det ändå viktigt att ha ett datum som jag kan ha som mitt, låter kanske fånigt men det är en tröst på något sätt.

Därför har jag valt dagen jag vaknade upp på intensiven som mitt datum, för det är ju trots allt där hela kampen började!

Men grejen är att det är ju så många dagar som det hände så mycket olika saker på..

Dagen innan samtalet minns jag hur tydligt som helts, likaså dagen samtalet kom och natten jag rullade in på operations bordet tills dagen jag vaknade upp den 14 novemer inne i ett mörktrum på 7 våningen ..

Alla dessa olika dagar är inget jag hade tänk på, förrens de var dags att passera 1 års  gränsen!

 

 

På dagen årsdagen då samtalet kom så vaknade jag upp med en konstig känsla i hela kroppen, jag grät och hade allmänt ont men inte kroppsligt, de går liksom inte att förklara ?

Flera gånger samma dag fick jag små attaker där jag bara bröt ihop och skulle nog vilja kalla de ångest attacker, aldrig i hela mitt liv känt så innan och vill helst aldrig känna så igen.

 

Vet att mamma fråga om jag skulle med och handla men jag stannade hemma, kommer inte ihåg varför men s fort hon och min syster åkte¨och jag var ensam hemma så bara kände jag hur de började kryppa i hela kroppen och jag viste inte vart jag skulle ta vägen..

Satt på golvet och bara grät, liksom va är de som händer ?!

Jag förstod ingenting..

 

Dagen gick och efter att vi hade ätit på kvällen så gick jag ut på åkern med hunden, precis som dagen då mitt samtal kom.

Jag bara gick runt och kunde inte sluta gråta, tittade på kl tänkte hela tiden tillbaka på dagen samtalet kom..

 

jag har verkligen ingen bra förklaring till hela den dagen mer än att jag mådde verkligen inte som jag hade tänkt, de va inte precis som ett kalas , mer som om någon hade dött. Vilket någon faktiskt hade.

 

Och det är därför jag tror jag reagerade som jag gjorde, för kunde inte riktigt vara glad för något när jag vet att det antagligen sitter en familj någon satns samma dag och sörjer en son, dotter, partner eller kanske förälder ?

Det gick bara inte. Det är en skum känsla att sörga någon man aldrig känt.

 

Dagen efter vaknade jag upp till en mycket mer glad och tacksam känsla, för dagen efter tänkte jag minst lika mycket på själva resan och min donator, men tänkte framför allt att jag hade aldrig kunnat hindra dennes död, och den dog inte för att jag skulle få leva..

Däremot så gjorde den eller dens familj de finaste man kan göra efter döden, dom donerade och räddade livet på min och förhoppningsvis 7 andra.

Och för det kommer jag alltid vara evigt tacksam.

 

 

Att jag föddes sjuk kan jag faktikt inte se något annat än som en fördel, för jag har liksom haft en del utav livet till att mentalt någonstans förbereda mig på att saker kan hända och kommer att hända i livet, så som att jag någon gång skulle behöva genomgå min lungtransplantation.

Men det har sin  nackdel, och de ät väl att jag inte riktigt tillåter mig själv att må dåligt och faktitkt stana upp och inse hur dåligt det har varit, är eller kommer altt bli.

För jag  stänger alltid ute det och försöker tänka att de löser sig nog, men sen kommer verkligheten ikapp och knäcker mig,  och när den väl gör det så gör den de ordentligt.

 

Min årsdag är en utav alla dom gånger.

har under hela mitt första år som transplanterad fått höra att det är en stor sak jag gått igenom och att det kommer ta tid att läka både psykiskt och fykiskt, men aldrig riktigt sett det som de.

Klart att transplantationen är en stor sak, de är onget man går en eftrmiddag och sen åker hem och äter glass  och kollar idol precis..

Men för mig har det varit ett måste och det har bara varit att göra det, sen va de bra med det liksom ?

 

Men när det hade gått ett år och jag fick tänka tillbaka på allt jag faktiskt orkar göra, allt jag fått vara med om och hur bra min årskontroll gick så kom verkligheten ikapp mig och jag kunde väl inte riktigt kontrollera så mycket känslor på en gång.

 

Sen blev det bättre, ett lite tag iallafall inann nästa prövning kom..