Denna månaden är väldigt speciell.

Under November 2014 hände något utav det största jag nog kommer till att få vara med om, även om det inte precis känns så.

Och just då, den 5 november 2014 så visste jag ju inte att jag någon vecka senare skulle å nya lungor ?

Det är de som gör denna dagen så speciell, för mig och ingen annan.

 

Det var mitt första utvecklingssamtal på gymnasiet den dagen, och jag skulle gå i stan en runda efter skolan medans jag väntade på mamma !

Utvecklingssamtalet gick bra, men jag var redan då väldigt mycket efter i skolan ..

 

Detta var fösta gången jag var på knutpunkten ( Helsingborgs central) själv, haha låter säkert jätte löjligt att det är något stort..

Men för mig blev det de, för jag tog bussen dit efter skolan vilket inte heller hade hänt förr..

Sen gick jag till bland annat gina tricot för att kolla, har alltid tyckt om deras kläder men inte allt som passat precis ;)

Där va jag ett tag och drömde mig bort i kläder som aldrig skulle passa mig storleksmässigt, trodde jag då haha..

 

Sen när mamma väl var kommen så gick vi tillsammans till samtalet vilket var i ös regn.

Pappa var på sjukhuset denna dagen så vi skulle gå dit för att sedan åka med honom hem.

 

Vet att mamma nämnde flera gånger att vi kunde ringa taxi eller vänta på pappa så han kunde hämtat oss, men jag ville gå ..

Och för er som inte vet det så är det uppförsbacke och en helvetes massa trappor från stan till Helsingborgssjukhus!

Efter en extremt trött Ida som hade en syresättning  lika med noll så var vi äntligen framme vid sjukhuset, men vandringen slutade inte där, pappa fick  jobb.

Så han va tvungen att åka iväg fort ( pappa jobbar som bärgare) , lagom irriterande när man slitit så för att ta sig dit !

Men hade jag gått den biten kunde jag lika gärna gå lite till, så ja sa till mamma att vi kunde gå till polishuset, där pappa skulle lämna bilen i närheten.

 

Det jag vill komma fram till med detta inlägget  är att jag verkligen inte förstår hur jag orkade ?!?!?

Svårt för er som aldrig varit i Helsingborg att förstå vilken bit jag gick, MED lungor som inte fungerade, men  det va en bra bit och uppförsbacken gjorde en hel del !

 

Dagen efter var jag stolt över att jag gjort det, men idag är jag ännu stoltare !

 

Jag är inte troende, tror inte på någon gud eller så, men jag har svårt att tro att detta inte var ett tecken ?

För kan det verkligen bara ha varit en slump att jag någon vecka senare får samtalet om nya lungor ?!?

Precis som om jag var tvungen att ha gjort detta, fått anstränga mig så hårt och bli stolt över de .

Detta är minne som inte är betydelsefulla  för någon annan, men för mig är de minnen för hela livet.

 

Likaså denna bilden.

den är tagen där på Gina när jag drömde mig bort.

Min tunna hår, mina smala ben och mitt smala ansikte.

Nåt jag vissa dagar kan sakna samtidigt som jag hoppas att jag aldrig mer kommer se ut så i hela mitt liv, för den Ida ni ser på denna bilden va en Ida balanserandes på en sköt livs livlina.