Nu har jag nått den där punkten, den där då man tänker lite extra än vanligt på vad som faktiskt har hänt.

Idag är det ett halv år sedan jag vaknade upp lagom drogad på intensiven med en respiratorslang  som stoppade mitt tal.

Jag har klarat av det som jag så länge väntat på men faktiskt aldrig trott skulle hända, även fast jag hoppades med hela mitt hjärta!

 

Just idag så är jag lite extra blödig, kanske för att det för mig är en speciell dag även fast det är som alla andra dagar i veckan..

Har flera gånger skrivit att jag inte kunnat ta till mig vad som faktiskt har hänt, att jag verkligen sitter här med ett par nya lungor ?

Och jag har försökt fundera över varför.

Som sköterskorna och läkarna säger så är det en stor sak jag gått igenom men jag tror inte att det enbart är orsaken till att jag haft svårt att förstå, eller rättare sagt ta till mig vad som hänt.

 

I  fredags var jag för första gången ( om man inte räknar med dom 3 gånger med  skolans läger) jag var på en övernattning. Det ända jag behövde tänka på var att ta maten före alla andra och ta mina mediciner i rätt tid.

Ingen inhalation, inga hostattacker, ingen syrgas och ingen feber som fick mig att ringa mamma.

Det var hemma hos en utav  scouternas ledare, vi ungdomar hade övernattning hemma hos honom och hans tjej.

På kvällen så sjöng vi och då sjöngs det "så länge jag lever", vilket är en låt jag lyssnat mycket på med Carola.

 

 

Hur sjukt är det inte, jag satt och spekulerade om min egen begravning med min mamma och lillasyster ?

Jag vågade faktiskt aldrig tro att det skulle komma lungor i tid.

Självklart blev jag helt lyrisk när jag äntligen kom upp på väntelistan och det var steget närmare chansen, men vågade ändå aldrig hoppas förmycket.

För det har aldrig blivit som jag planerat, det har alltid kommit saker i vägen tack vare sjukdomen.

Men lungorna kom och här sitter jag.

 

För även fast "vännerna" har "funnits" där så har dom ändå inte de.

Jag har haft mamma, pappa, Ronja, Emil och hans familj. Sen även min kusin.

 

Jag har varit så mycket jag orkat i skolan och alltid försökt vara glad och positiv för man tjänar ingenting på motsattheten.

Men när jag inte har varit där har jag antingen varit i Lund eller hemma på soffan.

Jag använde inte min rullstol för jag ville inte vara mer annorlunda än vad jag redan var.

Syrgasen fick mig att gråta bara tanken kom att jag faktiskt behövde den mer än vad jag använde den.

Alla visste att jag var sjuk men det var nog ingen som riktigt såg.

Vilket jag ibland kan bli arg på mig själv för, varför har jag döljt det så ?

För att jag skulle överleva.

Hade blivit sjukare utav att sitta i en rullstol och ha syrgas, för då hade jag inte längre varit den där glada positiva Ida, och då hade jag inte funnits nu.

 

Men ibland hade det varit skönt ifall någon kom och hälsade på när jag låg inne eller något så enkelt som ringde och bara pratade. För enligt mig är det inte för mycket begärt. Eller det kanske det är ?

Under min sjukhustid är det endast 1 utav min vänner som faktiskt tagit sig tiden och satt sig på tåget för att hälsa på mig, mer än 1 gång. Nu menar jag innan transplantationen.

Sen skrev en del utav mina vänner att dom ville komma och hälsa på efter transplantationen och dom flesta gjorde det, en del var sjuka och en del gjorde det inte.

Och utav dom som inte gjorde det så är där en som jag ärligt talat är riktigt besviken på men hade samtidigt inte hoppats på att den skulle komma ändå, men ont gjorde det i alla fall.

 

 

 

Nu har alltså 6 månader gått och det betyder att jag äntligen har fått börja skolan igen!

Och kan inte med ord beskriva hur glad jag är över att ha kommit i den klasen som jag går i.

Trots att det gått 6 månader så är jag en i gänget och det blev ett kram kallas när jag kom första dagen !

Inte precis något jag är vann vid..

Har alltid fått haka på och hoppas på att komma in i gruppen eftersom jag alltid vari den som varit borta så mycket.

 

Har fortfarande en lång väg tillbaka, inte riktigt 100 och musklerna är inte med mig.

Men jag lever i alla fall och det är tack vare min donator, det får vi inte glömma!

Idag är även en sån dag jag tänker på donatorns familj, den tänker säkerligen också på sin familje medlem extra mycket idag.

Ibland kan jag känna mig lite  elak, det borde ju egentligen varit hon/han som skulle levt idag..

Men samtigt är det inget jag kan styra över och jag kan inget annat än vara tacksam för att  donatorn faktiskt sagt JA! till att donera.

Som Carola sjunger   "Så länge jag lever, så länge jag finns kvar på denna jord
Så länge mitt hjärta slår vill jag leva, leva för dig".