Har ni sett rakt in i hjärtat på svt ? OM INTE SÅ KLICKA HÄR!

Jag har och ögonen blir sådär lagom fyllda utav tårar efteråt.

Dels känner jag så med dessa barn som kommer till att leva med det hela livet och familjerna som blir drabbade, precis som min sjukdom gjort med mig och min familj.

 

Det är inspelat på Barnsjukhuset i Lund, sjukhuset där jag tillbringat i princip halva mitt liv..

Alla timmar man spenderat där, alla människor man träffat, alla tårar och skratt, det är en plats med många minnen och känslor och kommer föralltid att vara !

 

I avsnitt 3 så är det en 11 årig flicka som ska laga sin klaff, hon är rädd.

Lilla wille som skulle genomgå en operation på 4 timmar men den tog 9, känslorna hans föräldrar kände.

Detta ger mig en tankeställare, både på gott och ont..

 

För mer 2 månader sedan var det jag som låg där i samma operationssal och min familj som fick stå ut med känslorna och tankarna..

Det tog 8 timmar sen var jag klar, det kunde tagit fler men det kunde också inte gått alls.

 

Skillnaden på min operation och deras är att jag inte visste när min skulle bli av förrän några timmar innan och ska jag vara ärlig tror jag att det var bra.

För trots att det for 1000 tankar genom min skalle från att kordinatorn hade ringt oss till att jag låg i operationssalen så hann jag inte tänka, jag han inte tänka på allt det dåliga.

Ska jag vara ärlig så vet jag inte vad jag tänkte egentligen men det första som slog mig när samtalet kom vara att jag skulle få hela min familj samlad på sjukhuset, kontakta klassen, att jag missar allt det roliga i skolan som händer just då osv..

 

 

2010 så gick min port a cart sönder och vi fick operarea in en ny, jag var livrädd den gången och jag minns hur ledsen jag var när pappa följde med mig in i operationssalen, och då var det en liten operation som i princip inte är någonting.

Men denna gången var det som att alla känslor kom på samma  gång och stannade inom mig, dom kom ínte ut.

Pappa följde med mig in även denna gången och jag vet att en utav sköterskorna sa till mig att jag skulle få sömnmedel insprutat och en mask att andas i, men jag minns aldrig att dom satte på masken utan där tog det slut..

 

 

Jag är så klart oerhört tacksam över att jag äntligen fått mina nya lungor, hade jag inte fått dom nu så kanske dom inte hade hunnit komma i tid..

Men just nu går allt så segt, mitt immunförsvar kommer alltid vara sämre men nu dom första 6 månaderna ( jag har 4 kvar) så är det absolut som sämst på grund utav dom höga medicin doserna..

Så det är ingen skola, årstid där alla är sjuka så att träffa folk är inte precis så smart, jag inhalerar fortfarande och ska göra fram till 3 månaders kontrollen, jag måste göra mitt träningspass varje dag för att kroppen ska återhämta sig, alla mediciner som ska tass på exakt samma tidpunkt varje dag, gått upp 10 kg på 2 månader, har fått ge mina kläder till min syster och jag HATAR att ge bort kläder då jag fäster mig så vid dom, får inte gå med hunden i koppel ännu med tanke på att min bröstkorg inte är riktigt läkt, jag har ont i mina ben, mitt luktsinne är i princip borta osv...

Ja jag klagar, måste få göra det ibland.

 

Trots detta så kommer det vara värt det, de är värt det !

Men just nu känns det inte så, just nu känns allt så inrammat och man kommer ingen vart..

 

Men när jag ser på denna serie och tänker tillbaka på vad jag faktiskt genomgått så är jag glad för att få sitta här, trots att det går segt framåt.

 

Jag ser fram emot allt jag kommer kunna göra som jag inte kunnat innan, GÅ I SKOLAN EN HEL DAG UTAN ATT KOMMA HEM OCH SOVA FÖR ATT ORKA FORTSÄTTA LEVA, hänga med i samma tempo som mina kompisar, skaffa sommarjobb och såna här vanliga saker som för en frisk 16 åring har varit självklart..

 

Om 63 dagar fyller jag 17 år, tanken på att det är möjligt tack vare min donator är rätt så mäktig.

 

Innan jul så var vi på begravning då en bekant och även familjemedlem tyvärr gått bort.

Det var jobbigare än vad jag trodde.

För jag vet att utan nya lungor så kunde det varit jag som låg där.

Den verkligheten skrämmer mig även fast jag nu fått nya lungor.

Den kommer som en kall dusch så här efteråt.