/ Allmänt /

9 månader

Idag är det 9 månader sedan jag blev uppsatt på väntelistan.
9 månader utav väntan och massa sprida tankar kring hela proceduren!
Det går inte att vänja sig vid tanken att man är så pass sjuk att man behöver någon annans organ för att kunna fortsätta sin tid här i livet..
Men det går att acceptera och fortsätta kämpa för att förhoppningsvis tillsist komma i mål och få känna på hur det är att leva!

Sedan jag var liten så har vi i min familj varit väldigt förstådda och öppna  med att jag kanske inte blir 50 år och föder 3 barn utan att livet kan bli kortare än så..
När man är i min ålder så ska man ju växa upp, bli stor! och med det kommer också drömmar om framtiden och planerna efter studenten..
 
Jag kan inte riktigt ge mig själv den friheten, planera hur mitt liv ska bli framöver..
Jag måste tänka för stunden och tänka på konsekvenserna utav mig handlande på ett annat vis än vad dom flesta i min ålder behöver.
Det finns liksom inget som heter "festa i helgen" eller "dra till Malmö efter skolan" för konsekvencerna utav det påverkar mina dagar efteråt..
För det som kanske är helt vanligt för tex mina kompisar är inte alls vanligt för mig.
Sjukdomen och livet den bäddar för mig gör att jag måste tänka längre och mognare än om jag hade varit frisk och vissa stunder kan det kännas rätt tråkigt och jobbigt men jag har inget val.
 
 
Ett par nya lungor kommer inte bota mig, min cystisk fibros kommer inte försvinna!
Men utan ett par lungor drängta i slem som bara orsakar en massa problem och gör livet så mycket svårare, så skulle det vara en oerhört stor fördel för att kunna LEVA.
Kunna duscha utan att bli andfådd, slippa alla dessa hostattacker innan man ska sova eller gå och shoppa utan att bli yr och trött efter ett tag ..
Det är så vanliga saker i vardagen som kan stoppa upp och försvåra livet om det inte fungerar som det ska.
 
Så telefonen får gärna ringa just nu, jag vill också få vara "vanlig".