Jag vet om att mina lungor är väldigt dåliga men de är inte från smärtan kommer som jag faktiskt egentligen inser de. Det är påfrestande att hela tiden bli sämre och samtidigt som de är så mycket annat som tex skolan. Men samtidigt som jag är enormt rädd så vill jag inget annat än att mobilen ska ringa och en röst berättar att lungorna kommit, att dom finns där. Jag vill ha dessa smutsiga lungorna längre, nu får det räka..

Det finns så mycket jag skulle vilja göra, så mycket jag drömt om men som just nu bara känns så omöjligt för jag vet att utan nya lungor så går det inte.

Tanken gör mig så ledsen men det går inte precis att trycka på en knapp så att alla tankar försvinner, för hade det gått hade den knappen varit intryckt för länge sen!

När jag var mindre så längtade jag alltid till att bli större, bli polis, dagisfröken eller doktor men nu längtar man tillbaka till den tid då man kunde hoppa stutsimata utan att få huvudverk, springa för att det var kul och andas utan att ständigt bli påmind om hur illa det är.

Har två inlämningar till imorgon och prov till nästa vecka så har inte tid at vara dålig nu, det bara går inte.