Ni som följde mig när jag var med på bloggen jag hade med två andra tjejer,  ni vet ju att jag väntar på en tid till Göteborg.

För er andra så tänkte jag dra de lite kort och snabbt.

 

Mina lungor är inte så bra längre, därför har jag och min läkare diskuterat angående en eventuell lungtransplantation.

Prover och nya röntgen har gjorts och resultaten har skickats upp till Göteborg så att dom kan sätta sig inte lite i mig och hur de är innan jag kommer upp och börjar med något.

 

Efter att jag kommit hem från förstadagen som 9:a  så ringde dom och gav oss en tid!

Onsdag nästa vecka den 28 ska jag och min familj äntligen komma till Göteborg och få en början på de vi längtat efter.

En normal familj hade kanske sett fram i mot en resa till Göteborg för dom ska på Liseberg eller Universum, men vi glädjs av ett sjukhusebesök?

Ett bevis på hur olika man tänker  och så när man inte lever under samma omständigheter.

 

 

Mina tankar om  de här är så olika!

Jag vill inget annat för jag vet om jag inte genomgår en transplantation någon gång i livet kommer jag inte finnas här mer, jag vet också att den tiden kan vara väldigt nära då ingenting biter på mig längre..

Men jag är samtidigt så himla rädd så de är inte klokt.

 

Inte rädd för vad som kommer efteråt utan mer om jag klarar de..

 

De låter kanske sjukt för vissa men jag är 15 år och tänker väldigt ofta på döden och då menar jag inte som vissa andra när de gäller självmordstankar eller så här, utan mer att jag VILL inte dö, jag vill inte att min familj ska behöva förlora mig, jag vill inte missa allt som händer här i livet!

Men samtidigt så tänker jag som så att om andra väldigt sjuka klarar de så varför skulle inte jag ?

Jag har ju klarat så mycket annat så varför skulle jag inte klara detta ?

 

Nä men de är så det ser ut nu och jag vet redan nu att under den onsdagen kommer jag ha jag va som en tickande bomb och ha gråttet i halsen hela tiden.

 

På dom senaste åren har jag blivit så känslig, innan tyckte jag inte alls de va jobbigt att förklara eller ens prata om min sjukdom för andra men nu så blir de allt jobbigare och svårare att prata om de.

Som om någon fråga mig för varför jag inhalerade i skolan så svarade jag " för jag har en lungsjukdom som gör att jag måste de!" utan några problem men om någon skulle till exempel fråga mig idag varför jag har rullstoll så blir de så mycket jobbigare och jag vet inte varför.

Känns ibland fånigt när man sitter där på ett läkar besök och allt går bra men så fort något nämns om tex transplantation så börjar ögonen bli fuktiga direkt !

Jag kan inte hjälpa de, jag kan inte alltid va den glada utan även jag brister ibland.

 

Nä men vi hörs !